Så här är det: Den enda anledningen till att jag ens vill försöka vara kvar här är mitt jobb. Jag älskar mitt arbete, även om det är tungt ibland, mina kollegor är underbara, mina elever är fina etc. Det händer dock grejer ibland som jag inte vill gå in på såhär offentligt… ingenting som inte sker på vilken arbetsplats man än hamnar på… jag antar att jag bara vill skriva av mig och att slutsatsen av mina tankar är: Jag längtar hem. Men jag trivs på jobbet och det är jobbet som gör att det är värt att kliva upp på mornarna. Men jag längtar hem! Jag vill hänga med mina vänner, ta en fika på stan, gå på Scharinska, IKSU!!! Idrottsmedicinska enheten! Det var tider det… och tanken att jag aldrig skulle komma tillbaka dit gör mig lessen.
Archive for oktober, 2010
Det slår mig att jag inte kan prata annat än jobb just nu. Försöker hitta på nåt intressant att blogga om, men det är bara ytliga saker samt jobbrelaterade saker som jag kommer på. Skulle kunna snacka idrottledarskap och idrottsmedicin också, men det lämnar jag till min andra blogg www.sportsmedicine2010.wordpress.com. Så nää, jag skiter i att blogga och konstaterar bara att jag ser fram emot helgen, ska bli mycket roligt att komma hem! Även om det verkar snöa i Ume….
Nu har jag beställt lite från H&M, vilket gör mig tillfälligt lycklig =)
Tänkte visa upp dem här, men mycket av det jag har beställt är julklappar till mina systrar och ev. en till min mamma. Men jag visar upp det jag har beställt till mig själv:
Min vän Krissy påminde folk om att imorgon är det 10/10/10 och en av hennes vänner på facebook kommenterade hennes status ”ånej! Är det imorgon världen går under?!” ”Neeejdå, det är inte förrän 2012 det” skrev Krissy till hennes väns stora lycka. Jag vet väl inte hur mycket jag tror på att världen går under 2012, men tänk om det är sant? Att vi bara har 2 år kvar att leva?
Jag började tänka på vad jag skulle göra ifall jag visste att jag bara hade 2 år kvar att leva. Men jag kom faktiskt inte på något. Hade man frågat mig för 5 år sedan hade jag sagt massor med saker, typ flytta till de franska alperna och åka skidor hela dagarna om vintrarna, eventuellt dra någon logisk parallell till att jag ju var tvungen att livnära mig på något och då skulle jag bli skidinstruktör på vintern eller guide på somrarna. Hade man frågat mig för 10 år sedan hade jag sagt att jag skulle utbilda mig till sjukgymnast och flytta till USA och öppna eget (ganska ambitiöst på 2 år…). Hade man frågat mig för 20 år sen vad jag skulle göra om jag visste att jag skulle dö snart och jag fick göra vad jag ville så skulle jag ha svarat något i stil med flytta till ett äventyrsbad och äta godis till frukost, lunch och middag. Inte de allra mest realistiska drömmarna, men jag hade iallafall ambitioner och drömmar. Jag har fortfarande drömmar och det är mycket jag skulle vilja göra, men om två år.. jag vet inte vad jag skulle svara på den frågan längre, jag sitter för mycket fast i mina ”måsten”. Helgerna har blivit lite till en pina då jag inte åker upp till Umeå. Är uppe ofta, då för att jag har ärenden i Umeå, och det har alltid supertrevligt, även om det blir hektiskt att hinna med allt. Men här i Ljusne sitter jag mest bara fast i min lägenhet, går till Konsum och handlar vid behov, cyklar in till stan om jag har några ärenden och brukar oftast hinna ut och springa två gånger per helg, annars har jag jobb upp över öronen. Denna helg är den första helgen på höstterminen då jag inte kännt för att göra någonting. Har mycket att göra, men har än så länge inte tagit mig till att göra någonting. Jag känner mig bara hängig nu, kanske håller på att bli sjuk? Förmodligen sällskapssjuk, jag saknar min umgängeskrets där hemma. En helg till här nere och sen blir det äntligen en helg uppe i Umeå!
Vad skulle du göra om du visste att det vore sant att din tid på jorden var begränsad till några år? Om du fick göra vad du ville…
Rebecka, Miriam och jag åt middag i Umeå för bara några timmar sen. Ofattbart att jag är här nu, i min lägenhet i Ljusne och om 6 timmar kommer jag att befinna mig på jobbet. Jag är överallt och ingenstans, har lixom tappat uppfattningen om vart jag är.
Rebecka hade hur som helst en mycket intressant analogi och en viktig att ta till sig:
En man och en kvinna står vid altaret för att byta ringar, båda två lyckliga och föväntansfulla. Efter cermonin kommer ett 30 tal kvinnor upp till mannen och gratulerar, alla verkar glada för hans skull. Mannens fru tittar oförstående på sin nyblivna make och frågar vilka dessa kvinnor är. Mannen svarar då att de alla har fått en del av hans hjärta, och resten ger han nu till henne, sin fru.
Vad denna historia vill säga är att om man ger bort en del av sig själv varje gång man är med någon kan man aldrig ta tilbaka den… Det stämmer. Man ger bort en större eller mindre del av sig själv till alla människor man inleder en relation med. Det kan jag känna, alla som jag har träffat på i mitt liv och som jag har inlett något med kommer alltid att vara en del av min historia, alla har en del av mig som ingen annan har!
Vad kan man då lära av detta? Det är nog mycket, dels att man måste tänka innan man agerar på ren känsla, för sen går det inte att ta tillbaka. Dels att du betyder något för någon. Vad vet inte jag, så tänk på din uppsyn, för den spelar roll. Sen anser ju jag att om du kan säga att du kan ge resten av ditt hjärta till en person så är det stort: Det betyder att du alltid kommer att vara denna person trogen tills ni går i graven.
Så kör hårt och ta det lungt!
Min mor är för det mesta en klok människa, även om jag inte alltid håller med henne. Hon är ganska hård, men det är jag också… och med hård menar jag, hon kan t.ex. säga ”jag har ingen förståelse för alkoholister” och för ett väldigt logiskt resonemang om hur alkoholister ibland planerar flera veckor i förväg att ”då och då ska jag supa, för då är familjen bortrest”, gör sig besväret att köra ner till systemet, handla en massa, köra hem, gömma spriten, kanske åka ut i skogen osv… nånstans på vägen borde man ha stannat av och tänkt till! Även medans man dricker så tar det ju ett tag innan man blir onykter, sen så är ren sprit sällan gott och man vet att man kommer att må skit dagen efter. Så vart är logiken? Tycker mamma… jag förstår henne, och de som resonerar emot detta resonemang skulle trycka på sociala faktorer. Då skulle mamma kontra med att alkoholister använder dessa sociala faktorer som en ursäkt för att supa… jamen ni fattar, mamma är hård, men hon söker även logik i allt! Så det är men full förståelse för vad hon menar när hon säger till mig att jag måste lugna ner mig, för om jag inte slutar göra alla saker på en gång så kommer jag inte att klara av varken min huvuduppgift eller min sekundäruppgift särskilt bra. Jag har beslutat mig för att lägga in en ”chill out” i mitt schema på minst en timma om dagen. Denna kommer jag att lägga när det är superstars mellan måndag och onsdag, sen kommer jag att hitta nånting annat för torsdag och fredag och helgen har jag inte strukturerat upp över huvud taget, då vet jag bara vad jag måste hinna med, men inte i vilken ordning.
Jag käkade middag med världens bästa Kristina, Ida och Miriam igår och vi pratade naturligtvis om både det ena och det andra, men vi är alla ense om att vi alla fyra känner oss mer eller mindre stressade och att vi hanterar stressen mer eller mindre bra. När man stannar av och tänker till, mitt i denna hets, så brukar iallafall jag tänka ”vad är poängen?!” Lixom ska det verkligen behöva vara såhär?? Egentligen ska det inte det, men jag tror att det inte bara är samhällets uppbyggnad som skapar stress, men även ens egna inre drivkrafter och ambitioner, som gör att vi måste kämpa oss igenom alltig ganska hårt för att nå våra mål! JAG har höga mål och jag ska bannemej dit! Då vet jag att jag måste jobba hårt, men frågan är: När jag når mitt mål, kommer min stress och det hårda arbetet att sluta då? Knappast…
Magdalenanordh's Blog 